.

varför gick jag ens dit?
varför krånglade jag för att ta mig dit upp?
varför lät jag dig hålla mig i dina armar,
den känslan som jag saknat så jävla mycket.
alla kännslor bara rann över mig,
ledsamheten av att veta att du inte ville ha mig tillbaka,
ilskan av att veta att du igentligen inte ville prata,
lyckan av att få ligga brevid dig med din kropp tätt runt om mig.
att få känna din doft och bara få ligga nära och höra ditt hjärta
att få känna dina läppar emot mina och dina varma händer mot min kropp det gjorde att jag började minnas,
minnas alla mysiga ochr oliga saker vi gjort,
men även allt annat som varit runt oss.
direk då jag såg ditt nummer på telefonen så började jag ändra riktning och gick ner mot dig.
då jag hade lagt på så tändes en gnutta hopp, hopp om att du kanske hade ångrat dig och kände att du inte ville vara utan mig.
men när du bara ville "prata" så ångrade jag mig just som jag satte foten innanför dörren. och klev in till dig där du låg, satte mig på sängen och vi började småprata.
jag ville men ändå inte att det skulle sluta sådär.
för det här gjorde inte saken bättre.
nu kommer jag ha ännu svårare att kunna vara i din närhet.
jag vill bara att du ska säga att du älskar mig och vill att jag ska vara med dig, föralltid.

" klart vi är sötnos, för så mycket älskar jag dig.

Skulle kunna gifta mig med dig, och vara säker på att om 50 år så skulle vi ha vårat diamantbröllop"
minns du att du skrev det? eller har du redan förträngt det?
håller med om att det vi hade var speciellt för de var det.
jag älskade dig men du älskade inte mig.

hoppas att du kommer ihåg vad du lovade.