.

klumpen i magen växer, varje dag jag går ut genom dörren till lägenheten och ser restaurangbyggnaden växa framför mig. jag vill inte gå in, jag har kännt så många gånger att jag vill bara packa mina saker och fara. för inne i den där byggnaden finns det en person med ögonen riktat rakt mot mig, jag måste se till att jag inte gör ett litet felsteg för så kommer jag få en tillsägelse och den "besviknablicken" jag har inte varit där länge men känner ändå hur hon söker fel, hon dubbelkollar allt jag gör än fast både hon och jag vet att jag kan det jag gör. det är så jobbit att alltid veta att hon står där, och kollar på var enda liten rörelse jag gör. för att snabbt kunna tillrättavisa mig när jag råkar göra ett enda litet fel.

jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga upp mig, men blir det ingen förändring så slutar jag. arbetslös eller inte.. jag orkar itne bli nertryckt hela dagarna. aldrig få höra något bra om det jag gör. bara en massa klagomål från chefen.
man tar det till en viss gräns. sen orkar man itne streta emot och låter alla komentarer hagla som sten på ett glashus.

var i umeå igår och kollade på mitt jobb. kan säga att jag böev na litta förälskad! hur underbart ställe som hellst med hur underbara människor som hellst också! fi fan va ja längtar. bara f slippa den här skiten här där ändå ingen bryr sig längre. allt skitsnack alla lögner alla falska spel. längtar till den 14de. då kommer jag iväg härifrån.


Det känns som om alla har glömt. hur mycket har jag gjort och hur många har jag hjälpt?? och hur många gånger har jag ens fått höra ett tack?