.

ibland så känns det bara som ett stort tomt hål. att det är något som man saknar men är för stolt för att erkänna. man visar dom bra sidorna och mår man dåligt berättar man det inte. för visar man hur man igentligen mår så blir man ett enkelt offer, ett offer för dom som inte gillar en så mkt, ett offer för dom som bara ytnyttjar folk.
det är som i djungeln bara den starkaste överlever och dom små trampas ner. man måste alltid visa sig stark och tåla kritik även fast man vet att man kommer låsa in siog på toaletten coh gråta tills gråten inte finns kvar längre. man vet att det kommer svida som salt i ett öppet sår om man berättar för någon som inte kan hålla det hemligt. det mesta vet man men man gör ändå inget åt det.
vissa personer i ens omgivning vet man säkert att man kan lita på men fortfarande tvekar att berätta något för vem vet han/hon kan ju gå å berätta det för den som den litar på till200% å så tillslut vet alla det för att en jävel inte kan hålla häft? är inte det lite fel ? ;s

jag vill speciellt tacka en viss person. Josefin Reponen. hon är den starkaste tjej jag vet (psykiskt alltså ) och hon är så god och glad hela tiden, men hon kan vara seriös när det behövs och kan lyssna och förstå. men även flamsa till det så att man blir på bättre humör. tack bejb för att du räddar mina dagar ibland :] :*