.

på hösten när man känner sig lika grå och trist som allt annat omkring en. då man ser den första flingan sakta men säkert ringla sig ner mot marken för att snabbt smälta bort och bli en liten blöt fläck på asfalten börjar jag fundera. 
jag har funderat många gånger på likheten mellan snöflingor och människor. vi behöver varandra för att kunna åstakomma något större. samma med denna ensamma lilla flinga som smälte så fort den laggt sig till ro på marken. om alla jordens människor skulle hjälpas åt och lägga ett täcke av fred över jorden så skulle detta täcke betyda så mycket mer. precis som att denna ensamma lilla flinga behöver så många fler flingor, stora som små för att kunna lägga ett vitt täcke av snö på marken.

jag vet inte hur mycket av mina tankar ni förstår men jag försöker bara lätta på trycket i en överbelastad hjärnhalva ;p
nu är det sent, det är minusgrader utomhus och min älskling ligger i sängen hemma i dikanäs och sover. så jag aknske också skulle laggt mig till ro och låtit tankarna flöda. in i drömmarnas värld den enda världen där man kan göra precis vad man vill.